Rådjursjakt tillsammans med en av våra söner. Det var mjukt och fint men nästan mycket snö för Saffrans korta ben. Något som han själv defensivt inte inser, han tjuter som vanligt i koppel innan släpp trots att vi inte såg några spår, men han vet ”om jag söker så finner jag”. Så har det varit varje gång denna säsong och inget undantag i dag. Han ringar och söker och efter en stund har han hittat ”rätt spår” och drevet startar. Det gick inte fort, vilket föret bäddade för, men som så ofta denna höst lyckas vi inte stå på rätt pass. På håll får vi beskåda Saffrans drevdjur. När han kämpat och hållit i över 1 mil och drygt två timmar, drevet har 
förflyttat sig in i svåråtkomlig terräng, inser vi att vi inte kommer att komma i skottläge och dessutom räcker det för Saffran. En uppfattning som han inte delar med oss, vi hör långt uppe i skogen hur han fortfarande driver. Lydnaden i jakt situationer kan jag inte skryta med. Men som tur var kunde sonen åka hem och hämta skotern, så i dag plockades han av från fullt drev och fick åka skoter tillbaka.