Inga ord, ett brustet hjärta och tusen tårar
Kärlek och ansvar är två ord som jag starkt förknippar med mitt hundägarskap.
Kärlek – Vet att jag gett Rebus oändlig kärlek, bästa tänkbara omvårdnad. Ställt rimliga krav, jobbat med positiv belöning. Vi har gjort så mycket tillsammans, vi har haft så mycket roligt. Tillsammans med Rebus har jag gått NW kurs och agilitykurs, visat för mej själv och andra att en stövare är så mycket mer än en jakthund, man har ju hunden 365 dagar/år. Saknaden känns obeskrivlig, beviset på min obeskrivliga kärlek till Rebus. Han var också en duktig jaktkamrat och utöver det, från dag ett, en älskad medlem i vår familj.
Ansvar – Att se när inte allt står rätt till, att våga ta dom där tunga svåra besluten. Förklaring till att det fick ett så sorgligt slut vet vi inte. Men jag vet att jag/vi tog vårt ansvar. Och trots att jag vet så känner jag mej vissa stunder värdelös, misslyckad och oduglig. Hur kunde det gå så här.
När vi fick lov att hämta Rebus hos Vinklumpens kennel var lyckan total. En fantastiskt fin social och trevlig valp som fick hjärtat att smälta. Han var lyhörd och lättlärd och kom snabbt in i flocken, med dom andra hundarna. När Rebus började bli året märkte vi att han hade ett ganska starkt resursförsvar. Något jag också la ner tid på att för att stävja. Sen undvek vi att ha framme leksaker eller kasta boll ute för vi hade sett att Rebus ville bestämma. Tredje jakthösten försvarade han plötsligt och helt oväntat ”sin hare” på ett icke önskvärt sätt. Vi fortsatte att försöka få bort hans starka försvar genom byteshandel. Sen måste jag erkänna att min enorma kärlek till Rebus också gjorde mej lite blind och duktig på att hitta försvar. Att han vid några tillfällen nafsat efter förbipasserande undre promenader försökte jag släta över, fast det började ringa en klocka. Men när sen allt var lugnt igen förträngde jag det, ville inte se. Men så sakta började min tillit till honom svikta, jag/vi litade inte på helt på Rebus. På promenader hade man full koll om någon närmade sig bakifrån och när barnbarnen kom på besök fick han ofta gå åt sidan, för att underlätta för både oss och Rebus. Sista halvåret har han vid några tillfällen utan anledning om man bara nuddat i honom brusat upp helt omotiverat. Och för ca 1 månad sen när jag gick förbi honom utan att röra i han för att sätta mej längre bort i soffan högg han mej i armen. Rebus varnade inte utan högg ordentligt. Sista veckorna verkade han vara obalanserad, morrade när man gick förbi där han låg. Vi insåg att något måste vi göra. Jag undersökte själv honom klämde kände, kollade tänder men ingenstans visade han att han hade ont. Vi la upp en strategi hur vi skulle hantera problemet och efter helgerna skulle vi göra en mentaltest samt beställa tid hos veterinär för undersökning. Jag ville verkligen göra allt för att få hjälp med problemet. Nu hann vi inte dit innan allt tog en fruktansvärd vändning.
Den 23/12 dagen före julafton, allt var lugnt hemma. Huset var julfint jag och PO satt vid köksbordet och små pratade. Så plötsligt helt utan förvarning small det. Rebus blev som förbytt rusade på Saffran med till synes en enda tanke, att döda. Vi försökte först tala om att det räcker nu utan att skrika, att skrika eller att med våld hindra gör ofta hundar i den situationen bara mer våldsamma, men vi nådde inte fram. Rebus tog tag i Saffrans hals bet morrade och skakade. Saffran tjöt av smärta, allt var fruktansvärt. PO försökte ta tag i Rebus medan jag bände lös Saffran ur has stadiga grepp. Rebus gav sig inte han skulle döda och bet vilt omkring sig. Tur att vi var hemma båda för hur det annars slutat törs vi inte tänka på. När Saffran väl var lös bet Rebus mej ganska illa allt för att komma åt Saffran. Nu är ju terrierna inga duvungar så självklart väcktes deras försvar och även Utter kom rusande för att ”hjälpa” till. Vi lyckades till sist få in två blödande terriers i burar och kunde så koppla en rasande Rebus och stänga in även han. Där och då brast mitt hjärta för jag insåg att detta inte höll.
Rebus och Saffran som alltid varit bästa kompisar dom har lekt, busat och vilat tillsammans från dag ett. Vi kan inte se vad som triggade igång detta än mindre förstå varför. Men situationen blev där och då helt ohållbar. Inga undersökningar i världen skulle kunna ge oss tilliten till Rebus tillbaka. Något hos vår så älskade Rebus var fel hade slagit fel och det fruktansvärda och tråkiga beslutet var ett faktum.
Rebus hade också så många bra sidor. Lätt att hantera kamma, klippa hans klor, borsta 
hans tänder, känna igenom och hos veterinär, på utställning, på kurs eller när han fick följa med till brukshundsklubben var det aldrig några problem. Han var också så otroligt trevlig att ta ut på jakt. Han bjöd nästan jämt på snabba upptag och härliga drev och var lätt att kalla in även på flera hundra meter. Den gångna hösten, när husse varit sjuk, har jag och Rebus haft många härliga dagar i skogen tillsammans. Dagar som jag bevarar i mitt hjärta. Alla stunder vi bara myst tillsammans, tränat och lekt. Våra turer med kicksparken och skidor, ja de är så mycket som jag kommer att sakna med våran fina Rebus. En Rebus vi inte kunde lösa.
Sov gott älskade vän, jag saknar dej så.